Hundar i koppel är ju något vi är vana vid att se, men att lära en självständig katt samma sak är inte lika enkelt, men absolut ingen omöjlighet.

Om man som vi bor i stan finns det flera anledningar till att inte släppa ut sin katt på egen hand. Den kan bli överkörd, inlåst, stulen, utsatt för misshandel, bortjagad av andra katter mm. En utekatt i stan lever i snitt 2 – 5 år och en innekatt kan blir betydligt äldre, ibland uppåt 20. Många tycker att det är bättre att erbjuda katten ett kortare liv som utekatt än att den ska vara inne i hela sitt liv. Själv är jag övertygad om att även en innekatt kan leva ett gott liv, bara man ger den tid, kärlek och mycket lek.

Vi har en underbar abessinier som heter Costello och han är innekatt. Eftersom han inte känner till utelivet vet han inte heller vad han går miste om. Han har ett mycket behagligt liv inne!

Men vill man ändå låta sin katt gå ut, kan ett sätt vara att lära den gå i koppel. Vår honkatt Tess är en hittekatt och hon var ca sex månader när hon kom till oss, och hade då levt sitt liv utomhus och allt vad det innebar med att fånga sin egen mat etc, så att vara ute var en stor del av hennes liv (den enda kanske?). Eftersom vi bor i stan var ända möjligheten för henne att gå ut att hon lärde sig gå i koppel.

Några tips för att lyckas:

Katter är experter på att slingra sig ur en sele, så därför är det viktigt att du väljer en som sitter stadigt. Zooaffären har flera varianter, men den som sitter bäst har knäppning både runt halsen och runt magen (se bild) och den får inte sitta för löst.

Men innan du går ut får du börja med att vänja katten inomhus med att ha selen på sig. Första reaktionen kan bli att katten bara lägger sig ner och vägrar resa sig. Ge katten mycket beröm, godis och lek och ha bara selen på några minuter första gångerna. Testa dig fram. Ett par gånger om dagen kan vara lagom att börja med och öka sedan tiden.

När katten vant sig någorlunda är det dags att ge sig ut och se vad som finns utanför ytterdörren. Jag använder ett flexikoppel med 5 meters lina, det blir lättast för oss båda (och så slipper jag hänga med in i varenda buske J ). Om du bor i lägenhet skulle jag rekommendera att inte bära katten ner för trapporna utan låt den gå själv. Trapphuset är också en del av utevärlden som måste upptäckas och att bära ut katten och sedan bara sätta ner den ute gör den bara förvirrad. Låt den själv ta ett steg i taget, och låt katten bestämma vart ni ska gå.

Tess och jag är ute och går nästa varje dag (året runt), oftast direkt när jag kommer hem från jobbet. Hon brukar säga till att hon vill ut genom att krafsa på dörren och "yla" högt, och så fort hon fått på sig selen ställer hon sig och slipar klorna på dörrmattan. Numera har hon sin fasta runda och vi brukar börja med gården, och sedan går vi in genom porten och bort till gården på andra sidan gatan. Tess känner väl till de andra katter som lever utekattsliv, och kungen heter Esse och är en stor svart huskatt. Ibland är han lite hotfull, men för det mesta bryr han sig inte så mycket om oss. Han tycker nog att Tess är rätt så söt.

Ibland är det trädklättring som gäller, och då är det bra att ha en lång lina, och mycket bra om hon går ner samma väg som hon gick upp. Har hänt att jag fått klättra upp och lirka loss kopplet som snurrat sig runt grenar…